Mamma påbörjar en ny behandling med nya mediciner imorgon och hon har varit uppspelt som ett litet barn på självaste dopparedan hela dagen. Själv vill jag bara ha gamla mamma tillbaka. Mamma som kunde gå på höstpromenad utan att behöva stanna och vila. Mamma som inte fick mig att sätta hjärtat i halsgropen och få en mage fylld av bly om hon någon gång skulle råka göra lite för lite ljud av sig. Jag vill, men jag vågar inte hoppas.

(Blööäh. Nu är jag sådär pinsamt personlig och privat. Ska lägga mig och sova med huvudet under skämskudden nu. Kthnxbye!)